Labrador Retrievern: Mer Än Bara En Vän – En Djupdykning i Sveriges Älskling

Få hundraser väcker så omedelbar igenkänning och värme som labrador retrievern. Deras viftande svansar och vänliga ögon har blivit synonymt med den ideala familjehunden, en outtröttlig lekkamrat och en lojal följeslagare. Men bakom den glada fasaden döljer sig en rik historia, en komplex personlighet och ett arv av mångsidighet som sträcker sig långt bortom soffan och promenadstråket. Att förstå en labrador retriever är att uppskatta en hund formad av vatten, arbete och ett djupt rotat behov av mänsklig kontakt. Vi ska här utforska denna älskade ras på djupet, från dess ursprung på Newfoundlands karga kuster till dess plats i våra svenska hem och hjärtan. Det är en resa genom tid, genetik och det unika band som knyts mellan människa och hund.

Labrador Retriever

Vad är det egentligen som definierar en labrador retriever? Bortom de uppenbara fysiska dragen – den kraftiga kroppen, den karakteristiska ”utterliknande” svansen och det breda huvudet – finns en essens, en kombination av egenskaper som gör rasen unik. Det är en hund byggd för arbete, särskilt i vatten, men med ett temperament som gör den lika lämpad för sällskap. Ordet 'retriever' pekar direkt på dess ursprungliga funktion: att hämta (apportera) nedskjutet vilt, främst fågel, åt jägaren. Denna arbetslust och intelligens är fortfarande starka drag hos dagens labradorer, även om många lever sina liv som rena sällskapshundar. Rasens popularitet är inte en slump; den är resultatet av en lyckad kombination av funktion, form och ett enastående gott lynne. Denna hund har en nästan osviklig förmåga att anpassa sig, vare sig det gäller en aktiv barnfamilj, en ensamstående ägare eller som en ovärderlig assistanshund. Labrador retrievern är, i mångt och mycket, en spegel av det vi ofta söker hos en fyrbent vän: pålitlighet, glädje och ovillkorlig tillgivenhet.

Ursprunget: Från Newfoundland till Världens Scen

Historien om labrador retrievern börjar inte i Labrador, som namnet kunde antyda, utan på den närliggande ön Newfoundland utanför Kanadas kust. Där, under 1700- och 1800-talen, fanns en hundtyp som kallades St. John's water dog (eller St. John's dog). Dessa hundar var oumbärliga för fiskarna i området.

St. John's Water Dog: Den Tappra Förfadern

St. John's-hunden var en medelstor, svart hund med en tät, vattenavvisande päls och en stark simförmåga. Fiskarna använde dem för att dra in fiskenät ur det iskalla vattnet, hämta linor och till och med apportera fisk som hade sluppit ur näten. De var kända för sin arbetsvilja, sitt lugna temperament och sin kärlek till vatten. Beskrivningar från tiden målar upp en bild av en hund som var lika mycket en arbetspartner som en del av familjen. Pälsen beskrevs ofta som oljig, vilket gav ett extra skydd mot kylan, och svansen var tjock vid roten och avsmalnande mot spetsen – precis som dagens labrador. Man tror att St. John's-hunden uppstod ur korsningar mellan lokala hundar och hundar som förts till ön av europeiska fiskare, främst från Portugal och England. Deras förmåga att arbeta i tuffa förhållanden och deras samarbetsvilja var avgörande för deras överlevnad och utveckling.

Ankomsten till England och Rasens Etablering

Under tidigt 1800-tal började brittiska sjöfarare och adelsmän som besökte Newfoundland lägga märke till dessa exceptionella vattenhundar. Imponerade av deras apporteringsförmåga och goda lynne, tog de med sig några exemplar tillbaka till England. Särskilt den andre och tredje earlen av Malmesbury samt den femte och sjätte hertigen av Buccleuch spelade avgörande roller i att importera hundarna och etablera rasen i Storbritannien. De använde hundarna för jakt, främst andjakt, och insåg snabbt deras potential. Det var i England som rasen fick namnet 'labrador retriever', möjligen för att skilja dem från den större newfoundlandshunden, eller kanske på grund av en geografisk missuppfattning. Aveln fokuserades på att bevara och förstärka de önskade jaktegenskaperna och temperamentet. Man korsade troligen in andra brittiska retrieverraser för att förfina typen. År 1903 erkändes labrador retrievern som en egen ras av The Kennel Club i Storbritannien, och därmed var grunden lagd för dess globala framgångssaga. Det är fascinerande att tänka på hur dessa hårdföra arbetshundar från en isolerad ö kunde resa över Atlanten och förvandlas till en av världens mest populära hundraser.

Rasstandard och Fysiska Kännetecken: En Närmare Titt

En labrador retriever ska ge intryck av att vara en starkt byggd, kompakt och mycket rörlig hund. Den är medelstor, med en bred skalle, kraftfulla käkar och vänliga, medelstora ögon som uttrycker intelligens och gott temperament. Öronen är hängande och bärs ganska långt bak på huvudet, tätt intill kinderna. Ett av de mest utmärkande dragen är svansen, ofta kallad "uttersvans". Den är mycket tjock vid roten och smalnar gradvis av mot spetsen. Den är täckt av kort, tät päls och ska varken vara för lång eller bäras böjd över ryggen. Svansen fungerar som ett roder när hunden simmar. Pälsen är ett annat kännetecken: den ska vara kort, tät och utan vågor eller fransar, med en vädertålig underull som skyddar mot kyla och väta. Den känns påtagligt hård vid beröring.

Färger och Variationer: Gul, Svart och Brun

Labrador retrievern förekommer i tre godkända färger: svart, gul och brun (lever- eller chokladfärgad).

• Svart: Den ursprungliga färgen hos St. John's-hunden. En helsvart päls är vanligast.
• Gul: Gula labradorer kan variera i nyans från ljust gräddfärgad till rävröd.
• Brun: Bruna labradorer har en päls som varierar från mellanbrun till mörkt chokladbrun. Nosen och ögonkanterna är pigmenterade i samma ton som pälsen, eller ljusare.

En liten vit fläck på bröstet är tillåten enligt rasstandarden, men är inte önskvärd. Det är värt att notera att det ibland dyker upp andra färger, som silver, men dessa är inte godkända enligt den officiella rasstandarden och betraktas ofta som ett resultat av korsningar eller oönskade mutationer. Genetiken bakom färgerna är intressant; svart är dominant över brun, och gul är recessiv och maskerar effekten av svart och brun pigmentering (epistasi). Det innebär att två svarta hundar kan få både svarta, bruna och gula valpar, beroende på vilka gener de bär på.

Kroppsbyggnad och Rörelser: Funktionell Elegans

Labradorens kropp är byggd för uthållighet och effektivitet. Den ska ha en djup bröstkorg med väl välvda revben, vilket ger gott om utrymme för hjärta och lungor. Ryggen är plan och stark, och ländpartiet är brett och muskulöst. Benen är raka med stark benstomme, och tassarna är runda och kompakta med väl välvda tår och kraftiga trampdynor – idealiska för att både springa på land och simma i vatten. Rörelserna ska vara fria och flytande, med god räckvidd fram och kraftigt påskjut bakifrån. Hunden ska röra sig utan ansträngning och täcka mycket mark. Helhetsintrycket är en balans mellan styrka och rörlighet, utan överdrifter åt något håll. Mankhöjden för hanar ligger vanligtvis mellan 56-57 cm och för tikar 54-56 cm. Vikten bör stå i proportion till storleken, men labradorer har en tendens att lätt gå upp i vikt, så det är något man måste vara uppmärksam på.

Här är en sammanfattande tabell över några nyckelegenskaper:

Egenskap	Beskrivning
Storlek	Medelstor (Hanar: 56-57 cm, Tikar: 54-56 cm)
Byggnad	Starkt byggd, kompakt, djup bröstkorg, plan rygg
Päls	Kort, tät, vattenavvisande underull
Färger	Svart, gul, brun
Svans	Tjock vid roten, avsmalnande (”uttersvans”)
Huvud	Brett, tydligt stop, kraftiga käkar
Temperament	Vänligt, intelligent, arbetsvilligt, anpassningsbart

Temperament och Personlighet: Varför Vi Älskar Labradoren

Det är svårt att tala om labrador retrievern utan att lyfta fram dess berömda temperament. Ofta beskrivs den som den ultimata familjehunden – vänlig, tålmodig, lekfull och pålitlig. Men vad ligger bakom denna bild? Labradorens personlighet är en fascinerande blandning av nedärvda egenskaper och miljöpåverkan. Generellt sett är de sociala hundar som trivs i mänskligt sällskap och ofta kommer väl överens med andra hundar och husdjur, förutsatt att de socialiserats korrekt från tidig ålder. Deras entusiasm kan ibland vara överväldigande, särskilt hos unga hundar som ännu inte lärt sig att kontrollera sin iver. Denna glädje och energi är dock en del av charmen. De är sällan aggressiva mot människor, även om de kan vara vaksamma och skälla om någon närmar sig hemmet. Deras grundläggande inställning är dock öppen och välkomnande. De har ett starkt behov av att vara till lags (”will to please”), vilket gör dem relativt lätta att träna för den som är konsekvent och använder positiva metoder.

Den Idealiska Familjehunden? Myter och Verklighet

Bilden av labradoren som den perfekta familjehunden är stark, och i många fall stämmer den väl. Deras tålamod med barn och deras lekfulla natur gör dem till utmärkta lekkamrater. De är ofta förlåtande mot klumpiga barnhänder och drar sig hellre undan än att bli irriterade. Men det är ingen garanti. Ingen hund föds till en perfekt familjehund; det krävs socialisering, träning och tydliga gränser. En labrador behöver, precis som alla hundar, lära sig hur man beter sig kring barn, och barn behöver lära sig att respektera hunden. Labradorens energi och storlek innebär också att den, särskilt som ung, oavsiktligt kan välta små barn i sin iver. Dessutom kräver en labrador en hel del motion och mental stimulans för att må bra. En understimulerad labrador kan utveckla oönskade beteenden som att tugga på saker, skälla överdrivet eller bli hyperaktiv. Så, ja, labradoren har potentialen att vara en fantastisk familjehund, men det förutsätter att familjen är beredd att investera tid och engagemang i hundens uppfostran, aktivering och välmående. Det är inte en hund man bara skaffar och förväntar sig ska passa in perfekt utan ansträngning. Man måste också vara medveten om deras aptit – de är ofta matglada och kan lätt bli överviktiga om man inte kontrollerar foderintaget och ser till att de får tillräckligt med motion.

Intelligens och Träningsbarhet: En Lättlärd Ras?

Labrador retrievern rankas genomgående högt i listor över intelligenta hundraser. Deras intelligens är främst av den funktionella sorten – de är skapta för att lära sig och utföra uppgifter, särskilt sådana som involverar samarbete med människor, som apportering. Deras starka vilja att vara till lags, kombinerat med deras intelligens, gör dem generellt sett mycket träningsbara. De lär sig snabbt nya kommandon och uppskattar utmaningar som lydnadsträning, agility, spårning eller jaktprov. En uppfödare jag pratade med sa en gång: "Det är nästan så man ser kugghjulen snurra när de försöker förstå vad man vill. Han sa att det var \"den bäste hunden\" han nånsin haft."

Men 'lättlärd' betyder inte 'självgående'. Deras intelligens innebär också att de snabbt lär sig oönskade beteenden om man är inkonsekvent eller otydlig. De kan vara envisa och behöver en fast men vänlig hand. Positiv förstärkning – belöning i form av godis, lek eller beröm – fungerar oftast bäst. Hårda metoder kan släcka deras arbetsglädje och skada relationen. Deras energi och entusiasm kan också vara en utmaning under träningen. Det krävs tålamod att lära en ung, sprudlande labrador att fokusera och vänta på sin tur. Tidig socialisering och grundläggande lydnadsträning är avgörande för att forma en väluppfostrad och harmonisk vuxen hund. Att kanalisera deras energi och intelligens genom meningsfulla aktiviteter är nyckeln till en lycklig labrador och en nöjd ägare.

Skötsel och Hälsa: Att Ta Hand om Din Labrador Retriever

Att äga en labrador retriever är ett åtagande som kräver kunskap om rasens specifika behov när det gäller skötsel och hälsa. Deras robusta utseende till trots, finns det vissa aspekter man behöver vara extra uppmärksam på för att säkerställa ett långt och friskt liv för sin hund.

Foder och Näringsbehov: Bränsle för en Aktiv Hund

Labradorer är kända för sin goda aptit – ibland lite för god. De har en genetisk predisposition för att känna sig mindre mätta än andra raser, vilket ökar risken för övervikt. Övervikt är en allvarlig hälsorisk som kan leda till eller förvärra problem som ledslitage, diabetes och hjärtsjukdomar. Därför är det A och O att ge sin labrador ett högkvalitativt foder anpassat efter ålder, storlek och aktivitetsnivå, och att noggrant mäta upp dagsransonen. Att ge fri tillgång till mat är sällan en bra idé för en labrador. Man bör också vara försiktig med att ge för mycket matrester eller godis. Välj ett foder med bra balans mellan protein, fett och kolhydrater. Protein är viktigt för muskeluppbyggnad och underhåll, medan fett ger energi. Många labradorägare väljer foder speciellt framtagna för storvuxna raser eller raser med tendens till övervikt. Friskt vatten ska alltid finnas tillgängligt. En aktiv labrador behöver mer energi än en som lever ett lugnare liv, så anpassa fodergivan efter hundens dagliga motion och arbete.

Vanliga Hälsoproblem och Förebyggande Åtgärder

Trots att labradoren generellt är en frisk ras, finns det vissa ärftliga sjukdomar och hälsoproblem som är vanligare än hos andra raser. Att känna till dessa är viktigt för att kunna vidta förebyggande åtgärder och upptäcka eventuella problem i tid.

Höftledsdysplasi (HD) och Armbågsdysplasi (ED)

HD och ED är utvecklingsrubbningar i höft- respektive armbågslederna som kan leda till smärta, hälta och artros (ledförslitning). Båda tillstånden har en ärftlig komponent, men även miljöfaktorer som snabb tillväxt, övervikt under uppväxten och felaktig belastning kan spela in. Ansvarsfulla uppfödare röntgar sina avelsdjur för HD och ED och använder endast hundar med godkända resultat i aveln. Som valpköpare bör man alltid kontrollera föräldradjurens röntgenresultat. För att minska risken bör man se till att valpen växer i lagom takt, inte blir överviktig och undviker överdriven eller ensidig belastning, särskilt under det första levnadsåret (t.ex. undvika för mycket trappgående eller hopp från höga höjder).

Ögonproblem och Vikthantering

Progressiv retinal atrofi (PRA) är en ärftlig ögonsjukdom som leder till gradvis försämrad syn och slutligen blindhet. Det finns DNA-tester för vissa former av PRA, och seriösa uppfödare testar sina avelsdjur. Katarakt (grå starr) och andra ögonproblem kan också förekomma. Regelbundna veterinärkontroller, inklusive ögonlysning, rekommenderas. Som nämnts tidigare är vikthantering en stor utmaning för många labradorägare. Att hålla hunden i god kondition genom lämplig kost och regelbunden motion är avgörande för att förebygga en rad hälsoproblem, inklusive ledproblem, diabetes och belastning på hjärta och lungor. Man ska kunna känna revbenen under ett tunt lager fett, och hunden ska ha en tydlig midja sedd uppifrån.

Pälsvård och Hygien: Mer Än Bara Borstning

Labradorens korta, täta päls är relativt lättskött, men den fäller – ofta rikligt, särskilt under vår och höst. Regelbunden borstning, kanske en gång i veckan normalt och dagligen under fällningsperioderna, hjälper till att avlägsna lösa hår och hålla pälsen ren och glansig. En gummikarda eller en borste med korta, täta piggar fungerar ofta bra. Bad behövs bara när hunden är smutsig; för frekventa bad kan torka ut huden och pälsen. Använd ett milt hundschampo. Eftersom labradorer älskar vatten och ofta simmar, är det viktigt att kontrollera öronen regelbundet. Den fuktiga miljön i hörselgången kan gynna tillväxt av jästsvamp och bakterier, vilket leder till öroninflammation. Torka öronen noggrant efter bad eller simning och rengör vid behov med en öronrengöringslösning rekommenderad av veterinär. Klorna bör klippas regelbundet om de inte slits ner naturligt, ungefär varannan till var fjärde vecka. För långa klor kan orsaka obehag och påverka hundens rörelsemönster. Tandhygien är också viktig; regelbunden tandborstning med hundtandkräm förebygger tandsten och tandköttsinflammation.

Labrador Retrieverns Mångsidighet: Arbete och Fritid

Labrador retrieverns popularitet beror inte bara på dess vänliga temperament utan också på dess otroliga mångsidighet. Ursprungligen avlad för att arbeta i vatten, har dess intelligens, träningsbarhet och samarbetsvilja gjort den framgångsrik inom en mängd olika områden, både som arbetande hund och som aktiv fritidskamrat.

Apportering och Jakt: Ett Nedärvt Kall

Apporteringsinstinkten är djupt rotad i labradoren. Dess ursprungliga uppgift var att hitta och hämta nedskjutet vilt, främst sjöfågel, och leverera det till jägaren med ett mjukt grepp (”soft mouth”) för att inte skada bytet. Denna förmåga gör den fortfarande till en högt skattad jakthund. På jaktprov och i praktisk jakt visar labradoren prov på sin uthållighet, vattenpassion, markeringsförmåga (förmågan att minnas var viltet fallit) och dirigerbarhet (förmågan att följa förarens signaler för att hitta vilt som den inte sett falla). Många labradorer som lever som sällskapshundar älskar fortfarande att bära på saker och uppskattar lekar och träning som involverar apportering, oavsett om det är en boll, en dummy eller en tidning. Att delta i apporteringsträning eller jaktprov kan vara ett utmärkt sätt att tillgodose hundens nedärvda behov och stärka bandet mellan hund och ägare.

Assistanshundar och Terapihundar: Labradorens Mjuka Sida

Labradorens stabila temperament, intelligens och vilja att samarbeta gör den till en av de mest använda raserna som assistanshund. De utbildas för att hjälpa människor med olika funktionsnedsättningar. Som ledarhundar ger de ovärderlig hjälp till personer med synnedsättning. Som servicehundar kan de lära sig att plocka upp tappade föremål, öppna och stänga dörrar, tända och släcka lampor, eller larma vid medicinska behov som lågt blodsocker eller annalkande epileptiska anfall. Deras tålamod och vänliga natur gör dem också mycket lämpliga som terapihundar (besökshundar) inom vård, skola och omsorg. Deras närvaro kan ha en lugnande effekt, minska stress och ångest, och uppmuntra till social interaktion. En kvinna jag träffade som arbetade inom äldreomsorgen berättade: "När labradoren kommer på besök, är det som att solen går upp. Hon beskrev känslan som \"nästan overklig\"."

Hundsporter och Aktivering: Från Agility till Lydnad

För den aktiva ägaren erbjuder labradoren en fantastisk partner för en mängd olika hundsporter och aktiviteter. Deras intelligens och arbetsglädje gör dem framgångsrika inom:

• Lydnad: Kräver precision och samarbete, vilket passar labradorens vilja att vara till lags.
• Agility: Trots sin lite kraftigare byggnad kan många labradorer vara förvånansvärt snabba och smidiga på agilitybanan. Det är utmärkt motion och mental stimulans.
• Rallylydnad: En rolig och mer avslappnad form av lydnad där hund och förare följer en bana med skyltar som beskriver olika moment.
• Viltspår: Appellerar till hundens luktsinne och spårningsförmåga. Hunden får följa ett utlagt blodspår i skogen.
• Nosework: En nyare sport där hunden får använda sitt fantastiska luktsinne för att hitta specifika dofter i olika miljöer.
• Bruksgrenar: Vissa labradorer tävlar även i traditionella bruksgrenar som spår, sök och rapport.

Utöver organiserade sporter uppskattar en labrador all form av aktivering som utmanar både kropp och knopp: långa promenader i varierad terräng, simning (de flesta älskar vatten!), lekar som kurragömma eller att leta efter gömda föremål, och enklare trickträning. Nyckeln är variation och att hitta aktiviteter som både hund och ägare tycker är roliga. Svenska Kennelklubben (SKK) har information om olika hundsporter och lokala klubbar där man kan engagera sig.

Labrador retriever

Här besvarar vi några vanliga frågor om denna populära ras:

Är labrador retriever en bra förstagångshund?

Ja, labradoren anses ofta vara ett bra val för förstagångsägare tack vare sitt generellt vänliga temperament och sin träningsbarhet. Deras vilja att vara till lags underlättar inlärningen. Dock kräver de en hel del motion, mental stimulans och konsekvent uppfostran, särskilt under unghundstiden då de kan vara mycket energiska och testande. Man måste vara beredd på att investera tid och engagemang.

Hur mycket motion behöver en labrador?

En vuxen labrador behöver generellt minst 1-2 timmars varierad motion per dag. Detta bör inkludera mer än bara koppelpromenader; tid för att springa lös (där det är säkert och tillåtet), simma, leka och delta i aktiviteter som stimulerar dem mentalt är viktigt. Behovet kan variera beroende på individens ålder, hälsa och energinivå.

Fäller labradorer mycket?

Ja, labradorer fäller en hel del, särskilt under vår och höst då de byter päls. Deras korta, täta päls med underull innebär att man får räkna med en hel del hundhår i hemmet. Regelbunden borstning hjälper till att hantera fällningen.

Finns det skillnader mellan jaktlabrador och utställningslabrador?

Ja, även om det är samma ras, finns det ofta skillnader i typ mellan linjer som avlats främst för jakt (ibland kallade field trial- eller working-labradorer) och de som avlats främst för utställning (show-labradorer). Jaktlinjerna är ofta lättare byggda, har mer energi och jaktlust, medan utställningslinjerna tenderar att vara kraftigare byggda och ibland något lugnare. Båda typerna behöver dock aktivering och träning.

Är labradorer lätta att träna?

Generellt ja. Deras intelligens och vilja att vara till lags gör dem mottagliga för träning, särskilt med positiva metoder. De lär sig snabbt. Deras entusiasm och energi kan dock vara en utmaning, och de behöver en konsekvent och tålmodig förare. De kan också vara matmotiverade, vilket kan användas till fördel i träningen.

Hur länge lever en labrador retriever?

Den genomsnittliga livslängden för en labrador är cirka 10-12 år. Med god skötsel, lämplig kost, regelbunden motion och veterinärvård kan vissa individer leva längre.

Passar en labrador i lägenhet?

En labrador kan anpassa sig till att bo i lägenhet, förutsatt att dess behov av motion och mental stimulans tillgodoses fullt ut. Det kräver att ägaren är dedikerad till att ge hunden tillräckligt med utevistelse och aktiviteter varje dag. En understimulerad labrador, oavsett boendeform, kan bli destruktiv eller utveckla andra problembeteenden.

Att Välja Rätt Labradorvalp: Uppfödare och Ansvar

Att fatta beslutet att skaffa en labrador retriever är bara början. Nästa steg, att hitta rätt valp från en ansvarsfull uppfödare, är avgörande för att få en frisk och mentalt stabil hund. Det finns en uppsjö av uppfödare, och det är viktigt att göra sin hemläxa. En seriös uppfödare är ansluten till Svenska Kennelklubben (SKK) och följer deras regler och rekommendationer. De hälsotestar sina avelsdjur för relevanta sjukdomar som HD, ED och ögonsjukdomar, och kan visa upp intyg på detta. De väljer avelsdjur inte bara baserat på hälsa utan också på temperament och rastypiska egenskaper.

Besök gärna uppfödaren innan du bestämmer dig. Träffa tiken (och om möjligt hanen) och se hur valparna växer upp. Valparna ska vara i en ren och stimulerande miljö, vara vana vid människor och normala ljud. Uppfödaren bör vara kunnig om rasen, ställa frågor till dig som köpare för att försäkra sig om att valpen kommer till ett bra hem, och erbjuda stöd och råd även efter köpet. Var beredd på att det kan finnas väntelistor hos bra uppfödare. Undvik att köpa valp från oregistrerade kullar, annonser på opålitliga plattformar eller från uppfödare som verkar ointresserade av valparnas framtid eller som inte kan uppvisa hälsotester. Att köpa en billig valp kan bli dyrt i längden om den drabbas av hälsoproblem eller har beteendeproblem på grund av dålig avel eller uppväxtmiljö.

Att skaffa hund är ett stort ansvar som sträcker sig över 10-15 år. Det innebär ett åtagande när det gäller tid, pengar och känslomässigt engagemang. Man måste vara beredd på kostnader för foder, försäkring, veterinärvård, utrustning, kurser och eventuell hundpassning. Framför allt kräver det tid för daglig motion, aktivering, träning och social samvaro. En labrador som lämnas ensam för många timmar om dagen eller som inte får utlopp för sin energi kommer inte att trivas.

Så, när vi nu har utforskat labrador retrieverns värld, från dess arbetsamma förfäder till dess roll som älskad familjemedlem och mångsidig arbetspartner, vad blir då kvar? Är bilden av labradoren som den okomplicerade, ständigt glada hunden helt sann? Eller döljer sig en mer nyanserad verklighet bakom den viftande svansen, en som kräver mer av oss än vi kanske först tror? Hur väl förstår vi egentligen det ansvar som följer med att ta hand om en varelse med så starka nedärvda behov och en sådan kapacitet för både arbete och tillgivenhet? Och vad säger vår kärlek till just denna ras om oss själva och vad vi söker i relationen mellan människa och djur?